FRÅN ÖVERLEVARLANDET TILL LIVSLEVARLANDET
TEXT SKRIVEN AV LINDA NEDERBERG
Mina barndomsminnen handlar mycket om att tävla, i skolan, i idrott och i lekar. Det handlade om att åka bob, stå på huvudet och göra armhävningar. Jag vann ofta och gillade uppmärksamhet jag fick.
Jag är uppvuxen i Tärnaby och där och då var det slalom som gällde. Men i den grenen var jag långt i från bäst och jag minns den obehagliga känslan av att inte lyckas och att jag valde att sluta med utförsåkning. När jag sedan bytte till längdskidåkning kom resultaten med ens och det var kul, fastän jag var den enda som åkte. I alpinbyn Tärnaby saknades tränare så jag blev min egen tränare och nådde toppen i min ålderskategori och blev 6:a på ungdoms-SM. Viljan att bli bäst och glädjen för skidåkning låg bakom resultatet. Jag älskade att sätta mål och följa upp min träning. Lyckan var total när jag i nian fick beskedet att jag blivit antagen till skidgymnasiet i Lycksele.
När jag 16 år gammal flyttade de 24 milen till Lycksele och skidgymnasiet såg jag fram emot att få en tränare och träningskompisar. Jag tänkte att allt skulle bli toppen. Men tyvärr blev det inte så. Konkurrensen ökade och den uppmärksamhet jag fått tidigare minskade. Det tog hårt och jag blev osäker på mig själv och vem jag var. Jag hade svårt att tycka om mig själv när jag inte lyckades.
För att komma igen om prestera bättre försökte jag följa det program min tränare gjort, men blev sjuk och skadad omvartannat och tappade stegvis motivationen. I mitt huvud cirkulerade tankar som handlade om vad andra skulle tycka om mig. Jag började må dåligt men höll allt inom mig. Samtidigt lät jag min omgivning tro att allt var bra - eftersom att ha problem inte var attraktivt i min värld. Jag tog på mig en mask och spelade teater, men inombords växte obehaget och ledde mig som 18-åring till ätstörningshelvetet bulimi och jag flyttade in i det jag kallar för Överlevarlandet.
Efter skidgymnasiet slutade jag med skidåkning men problemen följde med. Jag tappade fotfästet men fortsatte jaga efter bekräftelse. Nu fann jag den på andra sätt och ofta handlade det om att snabbt ta mig upp på fjälltoppar med telemarksskidor utrustade med stighudar. Jag var snabb och bäst i grenen, men den positiva känslan uteblev. En jobbig känslan hade tagit kommandot och jag blev inte av med den.
Efter mycket sökande efter rätt yrke utbildade jag mig till dietist. Tanken var att hjälpa människor med livsstilsrelaterad ohälsa. Men utbildningen var ett sjukt val så det kändes aldrig rätt. I samband med examen år 2000 kom kraschen som också blev vändpunkten och början på min resa från Överlevarlandet till Livslevarlandet. Då hade jag haft mina ätstörningsproblem i 10 år, grävt en djup grop och tappat all tro på framtiden. När mina studiekamrater började jobba flyttade jag in på behandlingshemmet Freja. Där fick jag hjälp i 6 månader.
Inledningsvis skyllde jag eländet på andra. Det gjorde att bitterheten tog plats. Men efter ett tag insåg jag min egen del i det jobbiga, som då blev än värre. Vändpunkten kom när jag insåg fakta, att jag är min egen ledare med makt att påverka mitt liv. Efter den dagen har jag gjort mitt bästa för att både må bra och lyckas med det jag tycker är viktigt i livet. Numera är jag både glad och stolt över att ha lyckats. Jag behöver inte längre prestera för att tycka om mig själv. Jag har kämpat rejält under många år och är idag bosatt i det jag kallar för Livslevarlandet.
Jag har lärt mig hur viktigt det är att värdera sig själv högt oavsett prestation och själv hålla i ratten och bestämma målet. Idag är jag tacksam över de lärdomar min omväg medfört. De har hjälpt mig hitta rätt yrkesmässigt. 2005 startade jag DoYourVision och älskar att jobba för hållbar framgång som enligt mig handlar om att förena konkreta resultat med välmående. Att få andra att ta ansvar för det egna ledarskapet och jobba för framgång tillsammans med andra är något jag brinner för.
I Stark & Smart får jag göra det jag tror på och det som behövs: stärka vuxnas och ungdomars ledarskap och den mentala hälsan. Det är viktigt för mig. Nu vill jag ge vidare de verktyg och lösningar jag saknade.
​